Gamla tiders kommunalpolitiker var ofta pragmatiker, d.v.s såg till praktiska lösningar. Man var som oftast kompromissvillig och lyssnade på politiska motståndare. Det fanns ett värde i att göra upp och komma överens. Man såg kommuninvånarna, väljarna eller kommunmedborgarna som sina uppdragsgivare. Det var viktigare att nå ett gott resultat än att vinna nästa val. Politiken var inte en tävling, den var ett medel att skapa det goda samhället. Ett samhälle utan vi och dem, ett samhälle för alla. Utanförskapet var inte uppfunnet.
Nåja, riktigt så bra var det inte alltid, men jag påstår att i alla partier fanns denna vilja och denna ambition. Jag pratar då om andra halvan av förra århundradet. När det fortfarande var så att det förslag som fick flest röster i fullmäktige genomfördes, men att man dessförinnan lyssnat på minoriteten och undersökt om det även gick att ta tillvara deras intresse. Väljarnas synpunkter slog igenom genom att man röstat på olika partier med olika program och att partierna drev sina frågor utan att något annat parti sagt åt dem hur de skall rösta.
Blockpolitiken har omöjliggjort ett demokratiskt förfarande inom fullmäktige. Det har till och med hänt att förslag som stöds av en majoritet av fullmäktiges ledamöter har förlorat voteringen. Detta för att markera enighet. Jag upplever att det numera är viktigare att vinna nästa val än att få sin politik genomförd.
Det är dags för en förändring. Den politiska kartan ser inte ut som tidigare. Samförståndslösningar utan i förväg låsta positioner är den ända framkomliga vägen. Blockpolitiken skapar utrymme och makt för missnöjespartier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar