Under stor del av 1900-talet styrdes Sverige av en socialdemokratisk minoritetsregering. Under kriget hade vi samlingsregering och under sex år har vi haft koalitionsregering med Bondeförbundet, nuvarande Centerpartiet. Uppgörelser över nuvarande blockgränser har för Socialdemokraterna alltid varit önskvärt. Vi minns den "underbara natten" som slutade med en uppgörelse med Folkpartiet i skattepolitiken, vi minns det nära samarbetet med Centerpartiet under Olof Johanssons tid och vi minns den breda pensionsuppgörelsen. Att kompromissa och hitta breda lösningar där all partier har inflytande har många fördelar. Dels beaktas allas synpunkter (även de drygt fyra procenten som röstat på "lilla partiet" får ett inflytande) och dels får vi beslut som håller över tiden (de rivs inte upp vid ett maktskifte). De socialdemokratiska minoritetsregeringarna har ofta regerat med "hoppande majoritet", d.v.s. de har ibland gjort upp med FP, ibland med V, ibland med C och ibland med M.
Situationen vi har i dag med en allians som inte är beredd att låta oppositionen få något inflytande kan få besvärliga konsekvenser för demokratin. Riksdagens funktion har tagits över av Alliansen och de borgerliga partierna gör upp i slutna rum utan insyn för medborgarna. Dessvärre måste de ofta ta stöd av Sverigedemokraterna. Detta är olyckligt. I bästa fall är det så att 51% bestämmer över 49%, men det kan ju också vara så att 35% av riksdagsmandaten får majoritet över övriga 65%. Det räcker att ha majoritet inom Alliansen för att med hjälp av Sverigedemokraterna köra över riksdagsmajoriteten. Partipiskan innebär att riksdagsmän tvingas rösta mot sin egen och sitt partis övertygelse.
Besvärande är att de borgerliga partiernas företrädare nu aviserar att de inte tänker samarbeta med en Socialdemokratisk regering. Det är skrämmande hur man redan före valet låser sig på ett sätt som kan innebära svårigheter att bilda regering. Detta gynnar missnöjespartier och risken är att det skapar kaos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar