Så är det inte längre.
I det demokratiska Sverige används skatten till tre saker:
- Utjämna mellan åldrarna
- Utjämna mellan fattig och rik
- Finansiera välfärden
Att utjämna mellan åldrarna innebär att man betalar ingen skatt de första 20 åren, då man kostar samhället en hel del i barnomsorg och utbildning. Ungefär när man fyllt 21 betalar man i 45 år mer skatt än man får tillbaks ekonomiskt. Slutligen efter 65 års ålder får man ut mer än man betalar från samhället. Det är under de 45 yrkesverksamma åren man betalar för utbildning och pension.
Utjämning mellan fattig och rik innebär att skatten är ett instrument för att minska klyftorna i samhället. Man tar från de rika och ger till de fattiga (om man är konservativ). Man låter de som har förmåga vara med att avskaffa fattigdomen (om man är socialdemokrat).
Att finansiera välfärden skulle vara omöjligt utan skatter. Barnomsorg, skola, sjukvård, vägar och kollektivtrafik är exempel på infrastuktur som marknaden inte klarar på ett rättvist sätt. Hur ställer man om till ett miljövänligt samhälle med hjälp av marknadskrafter? Det är inte svårt att hitta exempel på att skattefinansiering behövs för att nå en önskvärd utveckling.
Om samhället sänker skatten lika för alla blir det mindre pengar till välfärden. Alliansregeringen tycker inte att det räcker. De har sänkt skatten för de som arbetar och därmed minskat utjämningen mellan åldrarna. Pensionärerna drabbas. De har redan betalt under sina yrkesverksamma år men får nu betala högre skatt än andra.
Dessutom har alliansregeringen sänkt skatten för de med dyra villor och tagit bort förmögenhetsskatten.
Allt detta innebär att klyftorna ökar mellan gammal och ung och mellan fattig och rik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar